Det har åter gått en tid, sedan jag sist bloggade och det har funnits en del orsaker till det, så som den, att min dotter Evelyn, akut opererades. Funderade och funderade om jag skulle göra detta blogginlägg, men kände att det var något som jag ville berätta om och dela med er...livet är ju inte bara inredning, rosor och glädjeskutt, fast man så skulle önska, utan det finns ibland svåra situationer, att ta sig igenom. Så därför blir detta blogginlägg, lite annorlunda.
Min dotter hade under sensommaren klagat på att hon hade, så ont i ryggen. Eftersom det är rätt vanligt med ryggont, så prövade vi ju först med lite massage, salvor, värkplåster osv....men det blev ej bättre, utan värken började stråla ut i magen. Vid tredje läkarbesöket och ingenting gjordes, så var måttet rågat. Jag hade frågat läkaren (samma läkare 3ggr, en sommarvikarie), om det kunde vara ngt med äggstockarna och fått svaret "Varför skulle det vara det?", vid tredje gången frågade jag, om han inte tyckte att han skulle undersöka henne och fick svaret " Vad skulle det vara för vits". Efter det svaret, hade jag nog...krävde jourremiss till magnetröntgen . Vi hade förståss en misstanke om ryggradsreuma, eftersom jag och min mor har det. Så var det inte, utan en annan läkare (som vi konsulterat) ringde upp mig och berättade, att dottern har en växt på sin ena äggstocke. Fick "gräla" mig till akut remiss till gynekologiska polikliniken, där det konstaterades att det inte är ngt elakartat, utan en cysta, men så pass stor att den bör opereras bort. Timmarna och dagarna hade kännts extra långa, på grund av oro, innan man fick detta utlåtande.
Då hade jag beslutit mig....Vi gör ingen operation på detta sjukhus, utan vi kräver att få akut remiss till grannstadens sjukhus. Hade på ngt sätt fått fyllnad av dotterns behandling på vårt sjukhus, fastän hon varit så sjuk, så hon ej klarade av skolgång och vid tillfällen kastat upp på grund av sin svåra värk.
Efter det gick allting mycket snabbt.
Fastän man vet, att detta inte är ngn stor operation, utan rätt enkel titthålsoperation, så vet ni att man som mor oroar sig. Jag hade ju sett henne ha så ont och det kändes som om man inte är på den säkra sida, förrän operationen var gjord och läkaren gett sitt utlåtande...och att det bara var cystan.
Jag hade vakat med henne på sjukhuset, stigit upp tidiga morgontimmar, så visst var även jag trött. Dessutom hade jag rätt svårt, att få allting ordnat för de andra barnen, som skulle klara sig på egen hand där hemma.
Då jag satt bredvid dottern, en timme innan operationen, upplevde jag ngt väldigt starkt.
Hon hade just fått lugnande, inför ingreppet...och då brast det igen för henne och tårarna rann ner för hennes kinder. Det var faktum, att nu skulle det ske och rädslan kom över henne igen.
Visst var även jag orolig, en narkos är alltid narkos...
Jag försökte trösta henne och småningom tog medicinerna över och hon somnade i väntan på att hämtas till operationssalen.
Då knäppte jag mina händer, som så många gånger förrut och så många aftonböner förrut och bad att Gud skulle hålla sin skyddande hand över henne. Bad till hennes skyddsängel... och då jag lyfte upp blicken efter att jag bett, så ser jag något väldigt märkligt. Jag trodde faktiskt att jag hade en synvilla, eller var bara trött, så jag knuggade ögonen lite extra. Dotterns säng var placerad i ett hörn och ovanför den, på den vita väggen, lyste ett ljus, som bildade ett vingpar...stora ljusa vingar. Tittade mig runt i rummet, för att se om det var ngt med ljuset utifrån, men det var det inte ...och konstaterade att vingparet "lyste" ovanför sängen ännu. Efter kanske 2 minuter försvann de...tonades liksom bort.
På ett sätt blev jag lite rädd....men i samma stund kom ett lugn över mig och jag visste att allting skulle gå bra och att vi var bönhörd.
Jag har vid några tillfällen tidigare i mitt liv upplevt liknande starka saker...och jag är helt övertygad om, att bön blir hörd och att det finns en högre makt...Gud, eller ni kanske vill kalla det Universum.
Det viktigaste... Dotterns operation gick bra och hon mår bra. Småningom får hon återvända till sina dagliga studier, som hon längtar efter att återuppta.
Kram fr Janet
