Tänk vad 18 år av ens liv ibland kan tyckas gå fort. Jag minns, som igår då jag fick mitt första barn, Juliana, huru överlycklig man var. Lycka, att äntligen få bli mamma.Nu har min 18 åring flyttat hemifrån. Visserligen är det inte så långt till hennes bostad, men ändå känns det lite konstigt och ovant, att inte ha henne hemma på morgnarna, inte höra henne spela gitarr eller piano, inte vänta på när hon skall komma hem på lördagsnatten osv.
Det är lite, som att klippa av navelsträngen för andra gången... men man vet ju, att detta är livets gång. De skall lära sig att stå på egna ben, klara sig själv och ta ansvar och visst är man på samma gång glad för deras skull...kommer ju ihåg huru roligt man tyckte att det var, att få flytta till sin första egna lägenhet och göra det mysigt.
Så nu har jag bara 3 barn hemma.... det går väl ngr år, tills flicka nummer 2 åker iväg för att studera.
Kram fr Janet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar